Breakthrough

Sitter nu på jobb och funderar över hur smart jag är egentligen.
Jag och särbon försökte tidigare idag att synka våra scheman så att vi skulle få tid att träffas i veckan. Eftersom jag är upptagen i morgonkväll och han på torsdagkväll så föreslog han att jag kunde ju följa med på Lillkillens jul-hallaballa i skolan på tordag.
Jag mitt nöt trodde att han skojade för att han vet hur obekväm jag kan bli i situationer som inbegriper hans barn.
Så jag bara skämtade bort det hela.

Jävligt smart.

Jag får ringa honom i morgon och säga att jag självklart följer med om det är ok för Lillkillen. Jag vill ju gärna att han ska veta om det och helst godkänna att jag följer med. Inte så speciellt kul om han absolut inte alls vill ha mig där.
Vilket han antagligen inte vill.
Det fattar man ju själv. Han vill ju helst att hans pappa OCH mamma ska vara där.
Och hans klasskamrater och deras föräldrar, vad kommer de att tänka?
Kommer de att tissla och tassla om Särbons betydligt yngre tjej. Var HON orsaken till att det tog slut mellan Lillkillens föräldrar? Vilken bitch! (nu var ju det tack och lov inte fallet)
Usch, jag brukar inte bry mig så mycket om vad andra människor tycker och tänker om mig, men det här känns faktiskt lite jobbigt.

Nä, jag ska minsann se till att följa med dit. Jag ska visa Särbon att jag inte alls är så rädd för "familje-stuff" som han tror.
(Dessutom bevisa det samma för mig själv)