Det är ingen biografi eller "sann" berättelse men jag kan i vissa delar av boken känna igen mitt och exets relation.
Lea har åkt till Paris på sabbatsår för att fly Sverige och sitt stressiga liv. Där träffar hon den karismatiska bohemen Michel och kastas in i en kärlekshistoria som till en början verkar vara direkt från himmelriket.
"Allt är bara bra, tack" handlar om Lea som vill älska och bli älskad till varje pris. Om en kärlek som kanske egentligen är någonting annat och ett ensamt hjärta som vägrar släppa taget om drömmen om tomtebolycka med mamma, pappa, barn på lycklig promenad genom sommarstan en solig söndag. Den handlar om Famous Grouse, skam, svartsjuka och att bita ihop sina käkar det hårdaste man kan, blunda och tänka på något annat en stund.
Nu flydde jag inte direkt till Paris, utan jag hittade kärleken mitt i lilla Malmö. "Konstnär" var han dock och jag beundrade honom för hans kreativitet. Tyvärr slets vi i sär på grund av hans drickande och svartsjuka.
Ibland kan jag fortfarande tänka "men om jag bara hade gjort så", "om jag bara hade gett honom en chans till".
Men han fick chans på chans. Han försökte till och med att få mig att tro att mina vänner som var oroliga för mig, inte var bra för mig. Han fick mig att tro att jag var en svag människa som lyssnade för mycket på min familj och mina vänner.
Varför är det så svårt att gå?
Vad är det som gör att man stannar kvar hos en sådan människa?
Jag är glad att jag endast "förlorade" två år.
Men tyvärr gör det fortfarande ont när jag tänker på honom. Jag är ledsen över att den fina och fantastiska människa som han stundtals var, han som fick mig att känna mig som världens mest vackra och älskade människa tyvärr drunknar i hans mörka sida av alkohol och svartsjuka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar