Det blir aldrig som man tänkt sig....

Mamma och jag skulle igår ha en hel dag för oss själva då vi skulle gå runt i affärerna och shoppa, ta en fika på stan och senare på kvällen titta på Jesus Christ Superstar på stadsteatern.

Det började mindre bra.

Vi hann inte mer är in på Zara där jag dregglade över x-antal högklackade förän min mobiltelefon ringde.
Det var pappa som berättade att min yngsta brorson hade fått kramper igen och var påväg in till akuten (för 3:e gången under ett år).

Både jag och mamma blev givetvis oroliga och tappade all shoppinglust.
Vi vandrade omkring mest på måfå tills vi kom på att det bästa vi kunde göra av situationen var att gå och sätta oss på ett fik och vänta på en lägesrapport.
Min bror ringde tillslut efter ca en timme och sa att sonen i alla fall hade slutat att krampa. Läkarna tror att sonen får kramper när han har hög feber och att det eventuellt kunde ligga en dold epilepsi bakom kramperna....men som vanligt är det många kansken när det gäller diagnos. De ska i alla fall snart göra ett EGG på honom för att se om de kan fastställa epilepsi eller ej.
Usch...tänker på den lilla stackaren.

På kvällen blev det ändå att vi gick på musikalen eftersom allt ändå var relativt bra med brorsonen. Jag och mamma gick först och åt plankstek på Mando och sedan gick vi hem till min väninna S föräldrar eftersom både S och hennes mamma också skulle med. Där hemma fick vi jättegod italiensk-inspirerad plockmat och gott vin.
Mysigt!

Musikalen var helt ok. Jag hade nog för höga förväntningar på den för jag tyckte inte att den var såååååå bra som man har läst att den skulle vara. Dessutom tyckte jag att Patrik Martinsson som spelade Judas, faktiskt var duktigare än Ola Salo.